Feedback, kamratrespons och självbedömning är viktiga verktyg och numera etablerade begrepp. Vi undersöker här vad de betyder i klassrumsvardagen. Hur kommunicerar vi det arbetssättet till eleverna så att de förstår syftet? Och hur ska vi organisera vårt arbete så att dessa formativa verktyg blir en naturlig del av vår praktik?

Första steget i BFL är att tydliggöra målen men hur gör vi det på ett bra sätt? Det fungerar inte att sätta styrdokumenten i händerna på eleverna eller att ge dem instuderingsfrågor att plugga in. Här prövar vi olika sätt för elever att jobba med mål och kunskapskrav som är utmanande och inspirerande.

Eleverna ska lära sig och utveckla de förmågor som ska bedömas, vilket inte alltid är fallet. Hur vet vi då vad eleven kan och vad hen behöver lära sig? Hur gör vi detta på ett bra sätt utan att hamna i en situation där återkopplingen inte bara är ineffektiv utan till och med hindrar ett fortsatt lärande? Under denna utmaning tränar vi på olika sorters återkoppling – det vill säga, den sortens återkoppling som gör skillnad.

Kamratrespons är mer än bara ”two stars and a wish”. Självbedömning är mer än att betygsätta sig själv. Hur får vi elever till att verkligen kunna vara ett pedagogiskt stöd för både sig själv och varandra? Vilka andra metoder finns och hur är tankarna bakom dem? Vi prövar en rad olika metoder utifrån både syfte och resultat.

I den stressade skolvardagen är det lätt hänt att vi lärare springer om varandra. Hur skapar vi kollegialt lärande och en systematik i arbetslaget så att förhållningssättet kring vikten av formativ bedömning och återkoppling genomsyrar skolans vardag? Här får du olika metoder och modeller för att kollegialt samarbeta kring BFL.

Vår utmaning som lärare är att kunna tolka omfånget på respektive värdeord. Vad betyder ”mycket god”? För att kunna tolka värdeorden måste de förstås i relation till sammanhang och ämnets innehåll. Här uttrycker många lärare stor frustration och efterfrågar tydligare riktlinjer från Skolverket. Men här finns samtidigt ett friutrymme som bygger på att läraren är experten. Här finns flera frågeställningar vi behöver förhålla oss till.

Betyget som vi sätter ska spegla den kvalitet som eleven har på sitt kunnande vid tiden för betygssättningen. Till vår hjälp av vi ett bedömningsunderlag. Vi måste värdera underlagets relevans och huruvida det ger en rättvisande bild av elevens kunskaper för att kunna bedöma kvaliteten i elevens kunskaper. Men hur ska vi analysera och reflektera runt det?

Många lärare utgår fortfarande från det centrala innehållet när de ska betygssätta, trots att det är kvaliteten i förmågorna i relation till ämnesstoffet som ska bedömas. Så om det är förmågan som ska betygssättas, hur många gånger vill vi se något för att veta säkert om elevens förmåga? Och har vi i vår planering gett eleven möjlighet att visa förmågan tillräckligt många gånger?

Likvärdiga betyg är en fråga om rättssäkerhet. Vi måste veta vad som gäller och känna oss trygga i den kunskapen. Vi går igenom olika elevscenarion och läs oss vad som är rätt och fel betygssättning i respektive fall. Här lyfter vi bland annat relationen B och D, tröskeleffekt, sjukdom och frånvaro, F och streck samt pysparagraf.

Hur stor påverkan ska egentligen de nationella proven ha på en elevs betyg? Många lärare känner en press från skolledare och media när betygen på nationella provet och slutbetygen avviker ifrån varandra. Hur ska vi förhålla oss till det? Hur kommer det sig att det finns poänggränser för D- och B-betyg på nationella prov när det inte finns kunskapskrav för dessa betyg?

Inom BFL talar man ofta om de tre formativa frågorna: vad är målet, var befinner sig eleven i förhållande till målet och hur ska eleven göra för att nå målet? Detta synsätt på lärande är en del av vår klassrumsvardag. Med hjälp av den formativa bedömningen får vi också en kvalitativ summativ bedömning. Hur går vi från bedömning till betyg? Eller kanske snarare, hur ser vi till att vår betygssättning bygger på rätt förutsättningar?  

Förstår eleverna hur betygssystemet fungerar? Hur mycket vi än vill prata om utveckling och lärande så kommer eleverna aldrig att tappa fokus på betyget. Troligtvis inte föräldern heller. Hur pratar vi om betygssättning så att alla förstår vad vi betygssätter och hur den processen går till? Och hur kan vi få elever och föräldrar att få insikt i hur den formativa och summativa bedömningen hänger ihop?

Sambedömning är en framgångsrik väg till likvärdig betygssättning. Det finns olika modeller för detta. Vad finns att lära i dessa och hur vet vi vilken modell vi ska använda? Vi lär oss om förutsättningar för sambedömning och hur vi organiserar arbetet för att få det att fungera.