Sverige är ett av världens mest etniskt mångfaldsrika länder. Ändå saknas tydliga didaktiska riktlinjer och praktiska exempel för hur vi i förskolan kan arbeta med frågor om hudfärg, identitet och rasism. Förskolans styrdokument ställer krav på oss att aktivt motverka alla former av etnisk diskriminering och rasistiska beteenden bland barn och anställda. Hur gör vi det, rent praktiskt?
I Sverige har vi länge haft en undvikande och ”färgblind” inställning till hudton och utseende. Det har gjort det svårt att tala om ämnet på ett naturligt sätt och många pedagoger känner osäkerhet – rädslan för att säga fel, göra fel eller trampa snett blir ofta ett hinder. Men barn ser hudfärg och påverkas av de normer och föreställningar som omger dem. Hudton och självuppfattning är oavbrutet sammankopplade. Hur kan vi skapa en verksamhet där alla barn känner sig trygga och stolta i sin identitet, oavsett hudton?
Föreläsningens innehåll
Hur ser kunskapen om rasism som riktas mot hudton och utseende ut i relation till verksamheten i förskolan? Vad säger styrdokument och forskning?
Hur skulle en antirasistisk pedagogisk miljö kunna se ut?
Hur kan vi prata om hudfärg och rasism med barn och personal, vilka ord kan vi använda?
Hur kan ett antirasistiskt arbete med utgångspunkt i våra hudtoner se ut i praktiken? I föreläsningen visas exempel för både de yngre och äldre barnen i förskolan.
Antirasism i praktiken
Under föreläsningen får ni ta del av hur en förskola utvecklat ett medvetet och aktivt arbetssätt för att förebygga och motverka etnisk diskriminering och rasistiska beteenden. Arbetet tog avstamp i frågor om hudton och utseende och innebar att hantera oro, synliggöra okunskap och söka efter praktiknära forskning och didaktiska metoder. Med hjälp av estetiska uttrycksformer, lek, högläsning och ett uppdaterat språkbruk visar föreläsarna hur antirasistiskt arbete kan ta form i vardagen.
Hör Maria Fabien berätta kort om föreläsningen och boken i filmen nedan
Föreläsare
Maria Fabien
Sångpedagog, dansare och ateljérista
Maria Fabien är utbildad sångpedagog, dansare samt ateljérista och är engagerad i frågor som berör svarta kulturarbetare. Hon är själv rasifierad och trodde att hennes blotta närvaro skulle förhindra kränkningar mellan vita och bruna barn på förskolan. Hennes erfarenheter visade att det inte räcker att bara arbeta med representation, utan att det krävdes samtal med både barn, föräldrar och pedagoger kring att benämna och normalisera det faktum att vi har olika hudtoner. Hon behövde få med sig hela personalgruppen, inklusive rektorn och skapa en tillitsfull och stöttande miljö.
Lovisa Gustafsson
Förskollärare och licentiat i förskoledidaktik
Lovisa Gustafsson är förskollärare och licentiat i förskoledidaktik och har utifrån sin erfarenhet som vit, majoritetssvensk tvingats förhålla sig till sin egen hudton och dess betydelse och ställning/privilegier i samhället i relation till icke-vita människor, sina egna skamkänslor och osäkerhet kring att göra och säga fel och modet att pröva och åter pröva, eftersom alternativet att inte våga, skulle legitimera den struktur där kränkningar och diskriminering skulle bestå.
