Hjältar med stort ansvar för att lotsa barnen in i skolans värld

Att börja i förskoleklass är en spännande tid för många barn De öppnas nu en väg och en tid till en annan värld. En som man kanske som barn sett och längtat till genom sina syskon eller en helt ny värld i vilken barnet inte har någon förförståelse. Vissa barn kommer med stora förväntningar om hur det ska bli, vuxna runt omkring som hjälpt eller stjälpt genom att också lägga på sina förväntningar. Äntligen börjar man ”skolan”. Vad händer då med de barn där deras förväntningar inte fylls och förskoleklassen blir ett tufft steg in i skolan? Hur ska vi hjälpa dem på rätt sätt?

Förskoleklassens pedagoger har ett stort ansvar på deras axlar i att förbereda eleven för en helt annan verksamhet. Barnen ska nu bli elever och skolas in i en annan verksamhet där lek många gånger får något mindre plats och undervisning mer. Såklart kan man göra leken lustfylld men förväntningar på just skola är något också varje barn känner av. Så vad händer om jag som barn inte är riktigt redo för den omställningen? Vad behöver vi veta för att underlätta och skapa gynnsamma inlärningssituationer för alla elever?

Pedagoger i förskoleklassen har under ett år mycket som ska hinnas med. Barnen ska lära sig att helt enkelt bara vara i den ofta större skolan, förstå rutiner, regler men också lära sig att förhålla sig till större grupper med i många fall mindre personalstyrka. De ska dessutom lära sig kunskaper och öka sin medvetenhet för till exempel språk och matematik. Förskoleklassens pedagoger är hjältar som leder små barn i ett mycket större ansvarstagande och nya kunskaper. Något som på sikt är avgörande också för hur skolan fungerar för ett barn. För de allra flesta barn fungerar detta utmärkt.

De barn som går en krokigare väg – hur förstå och stötta

Utifrån ett utgångsläge som baseras på ens ålder, kunskaper och färdigheter kan det se väldigt olika ut för olika barn. Funktioner och färdigheter utvecklas ju över tid och för vissa barn lite krokigt. Ett barn kan vara väldigt bra på en sak men behöver längre tid att utveckla en annan färdighet. Det gäller även för oss vuxna men hos barn kan detta visa sig tydligare. De barn som går en krokigare väg kan vi behöva förstå för att på rätt sätt kunna hjälpa. Vi har arbetat mycket med att just försöka förstå. Vi tycker om att observera, samtala och kartlägga för att hitta pusselbitar till det vi ännu inte kan se. Men ska man verkligen kartlägga ett barn redan som liten, kan det inte mogna fram? Jo absolut, ett barn liksom vi plockar hela livet på oss färdigheter. Men vi har sett att om vi utgår i vårt planerande av aktiviteter och vår undervisning, från det som ett barn har svårt att möta och anpassar därefter, så blir inlärningen större och barn får en större tillgänglighet till utveckling. Vi kan se lättare se vad barnet kan, vad den kan med hjälp av stöd och var barnets utveckling ligger. I vissa fall kan vi möta barn där vi ser en stor utveckling men som presterar på ett sätt som förvånar oss. Detta ”glapp” bör göra oss nyfikna. Vad är det vi missar och behöver lära oss?

Vad vi menar är att genom att observera, kartlägga och även göra barnet delaktigt genom sin egen röst kan vi nå längre. För vem vet mest och bäst om hur det fungerar för ett barn förutom barnet själv? Har vi större kunskaper och fått mera information kan vi bättre förstå hur vi bör skapa bra lärandemiljö och bra inlärningssituationer. Därför tror vi inte på att i övergången mellan till exempel förskola och förskoleklass avstå från att skicka med eller ta emot information om vad pedagoger tidigare sett och förstått. Kunskap om barnet tycker vi inte stigmatiserar och kategoriserar utan hjälper oss både att bli och bemöta bättre redan vid första mötet. Vi kan även se vilket stöd vi behöver, vad vi behöver plocka bort, arbeta med eller anpassa. Medvetenheten om vad ett barn behöver kan ge oss som pedagoger ledtrådar till hur vi kan göra saker bättre. Speciellt om vi är mycket nyfikna och fortsätter vara detektiver. 

Ja det låter väl bra men hur gör man då? Vi tror att man behöver kartlägga inte bara kunskaper utan också funktioner och färdigheter. Detta kan man göra på flera sätt. Vi kan i vår undervisning få nycklar till vad som blir svårt och vad vi behöver undersöka mera. Vi kan försöka vara uppmärksamma på de situationer som blir knasiga för barnet. Är det återkommande och vad är det som egentligen händer? Varför tar barn till ett visst beteende när det blir fel och vad kan vi lära oss om varför barnet tar självkontroll? Vad ligger bakom det sätt barnet tar till för att lösa en för svår situation? Men framför allt vad ställer också barnet för frågor och vad berättar det för oss när vi verkligen tar oss tid att lyssna.

Förstå bättre för att skapa rimliga inlärningssituationer och en tillgänglig lärmiljö

Det finns en rad kloka pedagoger som satt ihop normerade, standardiserade men också enklare kartläggningsmaterial. Material som bottnar i rena kunskaper eller i fungerande. I detta kan vi att välja vad som passar oss bäst, är enklast att genomföra men också tar avstamp i vår huvudfråga vad vill vi förstå bättre? Viktigt också att inte bara göra utan också använda oss av det vi får veta, göra analyser som leder oss som pedagoger framåt. Att hitta barnets röst kan vi göra genom enklare observationer, genom goda samtal, genom att använda visuella kartläggningsverktyg. Ofta missar vi att fråga eleven för vi gör egna professionella antaganden där vi tänker att vi på grund av barnets ålder vet bättre. Ofta löser vi situationer till det bättre men ibland går vi bet. Då behöver vi återvända till detektivarbetet igen och också lyssna på barnet.

Den viktigaste egenskapen vi har som pedagoger är just nyfikenheten. Vi behöver vara nyfikna på att vilja förstå saker bättre, men även utifrån den information vi får ständigt utveckla oss själva. För vi bär ansvaret för att skapa en tillgänglig lärmiljö för alla barn. Den som tar ansvar kan också påverka. Har vi någonsin satt barn i en för svår situation? Absolut har vi det men viktigast är frågan vad vi lärde oss av det? Vad var det med min förväntan som gjorde det svårt för barnet, hur kan vi därifrån förstå, förändra och göra det bättre. Vi behöver alla vara nyfikna och vilja förändra det som inte fungerar. Medvetenhet om vår egen förväntan är bra att upplysa sig om, varför har jag den och är den rimlig för detta barn eller grupp? Vad baserar jag min undervisning eller mina aktiviteter på? Vilken blir min utgångspunkt i hur jag organiserar min undervisning? Tar jag hänsyn till elevernas färdigheter i min planering? Om jag till exempel vet att ett barn har svårt att orka lyssna och snabbt tappar fokus, utvecklar jag då mina samlingar så att det passar även det barnet. För att sätta barnet i den situationen och förvänta sig att den efter femton minuters samling ska ha förstått och orkat lyssna är ju såklart inte rimligt. Ändå kanske jag fortsätter göra det trots att jag vet. Här behövs en förändring och kunskap om hur jag som pedagog bör göra för att förstå ännu bättre. Om jag vet, kan jag också hjälpa och förändra så det passar barnen bättre.

Vara en nyfiken detektiv

Vi vill absolut inte lägga någon skuld, eller framställa det som att pedagoger inte försöker förändra. De vet vi att de flesta gör. Vi vil inte heller råda till en viss typ av kartläggning för det finns flertalet bra sådana, det viktigaste är att man försöker ta reda på mera och arbetar systematiskt. Det handlar enkelt sett bara om att vara nyfiken på individen och gruppen vi har framför oss. Likt detektiver så behöver vi söka efter svaren i det vi observerar och det vi kan kartlägga. Vad ser vi och hur kan vi utifrån det förändra vår verksamhet. Ingen grupp och inget barn är likt någon annan vilket innebär att vårt uppdrag kan vara svårt men också sjukt spännande. Om vi i stället vill utvecklas blir ju vårt arbete ännu mera fantastiskt. Tänk också på allt fint ni förskoleklasspedagoger gör för att hjälpa barnen in i den allra bästa skolstarten. 

För vad är väl en dag i förskoleklassen, svårt, krånglig, utmattande men också alldeles, alldeles underbar!

Jenny Karlsson och Anna Morell

Jenny Karlsson och Anna Morell

Förskoleklassens uppdrag är stort och innebär att lotsa barnen in i en ny värld, det vill säga skolan. Med sig på vägen behöver barnen er pedagoger som nyfikna detektiver. Allt för att varje barn ska hamna rätt, börja sin skolgång med självkänsla och fortsätta ha bilden av sig själva som kompetenta.

Nyfiken på specialpedagogerna Jenny Karlsson och Anna Morell? Möt dem på årets upplaga av Förskoleklassens rikskonferens.