Innehåll

Under den här föreläsningen får ni ta del av ett spännande arbete där en förskola på ett medvetet och aktivt sätt arbetat för att motverka etnisk diskriminering och rasistiska beteenden. Arbetet innebar bland annat att ta sig an skammen och blottläggandet av okunskap samt ett sökande efter praktiknära forskningsunderlag. Vem kan man konsultera när det inte finns några experter på området? Föreläsarna berättar hur ett antirasistiskt arbete med utgångspunkt i våra olika hudtoner och dess betydelse tog form med hjälp av bland annat Barnkonventionen, ett uppdaterat språkbruk och teoretiska kunskapsbegrepp.

Sverige har på kort tid gått från att vara det mest demografiskt homogena landet till att vara det med mest mångfald i Europa, ändå kan vi inte prata om våra olika identiteter utan att det blir känsligt och väcker oro och skam. Färgblindheten har gjort att vi i Sverige idag inte har en uttalad och synlig didaktik och praktik kring dessa frågor, men barn ser hudfärg och påverkas av de normer och föreställningar som omger dem. Här visar vi hur praktiken kan se ut!

Föreläsningen är 2-3 timmar lång beroende på era önskemål och vänder sig till alla förskolor oavsett demografisk struktur. Vi tar bland annat upp frågor som: Hur gör vi om alla barn är vita? Eller om bara ett av barnen är melaninrik? Trots goda intentioner blir det ibland fel, men vi är väl inte rasister?  Vi genomför den på svenska eller engelska - hör av dig till jonas.gille@lararfortbildning.se för bokning. 

Under föreläsningen: 

• Att prata om hudfärg med barn och personal – har vi ett språk för det?
• Vilken kunskap och förståelse kring rasism är det vi saknar i relation till våra förskolebarn?
• Så kan ett antirasistiskt arbete med utgångspunkt i våra hudtoner se ut i praktiken
• Utmana vithetsnormen när det gäller skapande material, böcker och media

 

Nyhet! Föreläsningen finns nu även på engelska. Kontakta Jonas Gille för mer information.

    

 

Föreläsare 

Maria Fabien är utbildad sångpedagog, dansare samt ateljérista och är engagerad i frågor som berör svarta kulturarbetare. Hon är själv rasifierad och trodde att hennes blotta närvaro skulle förhindra kränkningar mellan vita och bruna barn på förskolan. Hennes erfarenheter visade att det inte räcker att bara arbeta med representation, utan att det krävdes samtal med både barn, föräldrar och pedagoger kring att benämna och normalisera det faktum att vi har olika hudtoner. Hon behövde få med sig hela personalgruppen, inklusive rektorn och skapa en tillitsfull och stöttande miljö. 

Lovisa Gustafsson är förskolelärare och licentiat i förskoledidaktik och har utifrån sin erfarenhet som vit, majoritetssvensk tvingats förhålla sig till sin egen hudton och dess betydelse och ställning/privilegier i samhället i relation till icke-vita människor, sina egna skamkänslor och osäkerhet kring att göra och säga fel och modet att pröva och åter pröva, eftersom alternativet att inte våga, skulle legitimera den struktur där kränkningar och diskriminering skulle bestå. Hela förskolans verksamhet behöver belysas utifrån ett antirasistiskt filter – teori och praktik går hand i hand. Har vi inte språket fallerar hela didaktiken och hon förstod vikten av att hon och Maria tillsammans kunde motverka risken för polarisering i arbetslagen genom att de båda kunde uttrycka samma oro, men utifrån olika hudtonsperspektiv och personliga erfarenheter.